Vid konstruktion av ett linjärt rörelsesystem har ingenjörer två primära val i recirkulerande linjär styrrundaxel eller profilskena. Att välja fel linjärt rörelsessystem kan vara ett dyrt misstag, vilket resulterar i design eller strukturella förändringar, dålig maskinprestanda eller överdimensionerade komponenter med högre kostnader. Även om båda rundaxlarna och profilskenorna kan tyckas vara lämpliga alternativ för de flesta applikationer, finns det vanligtvis några kriterier som dikterar vilken teknik som är lämpligare.
Runda axelguiderna uppfanns på 1940-talet och har tillämpats framgångsrikt i praktiskt taget alla branscher sedan starten. Men deras begränsningar i styvhet tvingade tillverkare av precisionsutrustning, såsom verktygsmaskiner, att använda bearbetade vägar eller korsvalsar för att uppnå den erforderliga lastkapaciteten och noggrannheten. Introduktionen av profilerade järnvägsguider på 1970-talet erbjöd ett billigare och mindre tidskrävande alternativ, vilket ger hög lastkapacitet och hög styvhet i ett ganska kompakt kuvert. Men för designers blev beslutet om när man använde runda axlar mindre tydligt, eftersom profilerade järnvägsguider var lämpliga för många av de applikationer som hade varit provinsen av runda axlar. Som ett resultat var besluten och ibland fortfarande baserade på tidigare framgångar (eller misslyckanden) med en viss teknik. Lyckligtvis finns det några viktiga prestandakriterier som kan styra valet mellan runda axlar och profilade räcken och ta gissningen ur det ursprungliga valet.